Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2018-03-11 (19:59)
Visserligen hade det slutat att blixtra och åska men regnet föll fortfarande mot taket när vi vaknade. Det var ännu mörkt ute och blev faktiskt lite stressigt när vi skulle rota fram ponchos samt regnskydd till våra backpacks eftersom taxin var beställd till 06:15 och vi inte hade tagit höjd för väskrotande i vår tidsplanering när alarmen på mobiltelefonerna hade ställts föregående kväll. Eftersom afrikanska taxichaufförer generellt sett inte är världsbäst på att hålla tiden ville vi inte riskera att bli stående en längre stund i regnet och få all packning dyngsur. Givetvis stod dock vår taxi på plats utanför grinden till Victoria Falls Backpackers och chauffören tittade förundrat på oss när vi dök upp i mörkret. Inte så konstigt att han stirrade på oss egentligen eftersom vi var regnskyddade till tänderna för en fem meters promenad ifrån vandrarhemsgrinden till taxin.
Nu var det äntligen dags för den nio dagar långa gruppresan med Nomad Tours genom Botswana och vi var otroligt nyfikna på vilka mer som skulle finnas med på denna äventyrsresa. Gruppen kunde bestå av upp till 24 personer och när vi anlände till Rainbow Hotel där gruppen skulle samlas 06:30 var det gott om folk med backpacks i anslutning till receptionen. De flesta av dem skulle dock på en resa med Nomad till Östafrika och en del andra höll på att checka ut. Vi hittade en representant för bolaget vid ett litet skrivbord som presenterade sig som Louis. Han skulle tydligen vara vår chaufför och guide. Sen kom chocken. Utöver oss var de enda andra deltagarna på resan en familj ifrån Sydamerika! Varken mer eller mindre! Det var kanske inte riktigt vad vi hade föreställt oss...
Som vanligt var vi svenskar på plats på den utsatta mötestiden vilket egentligen var helt onödigt. Den sydamerikanska familjen hade ännu inte dykt upp och för att fördriva tiden betalade vi för en orimligt dyr frukostbuffé på hotellet. Snålheten tog vid och därmed försöken att äta så att man nästan sprack för att kompensera för det hutlösa priset. Även det typiskt svenskt. Efter frukosten hade familjen dykt upp. De var sammanlagt sex chilenare centrerade runt den reseförtjusta mamman Soledad. Hennes två söner Vicente och Matias, som båda pluggade på universitet, var också med liksom den åttaåriga sladdisen Amalia. Därtill Soledads föräldrar som strax skulle fylla åttio bast och inte talade engelska.
Louis briefade kort om dagen och morgondagen och presenterade därefter resans kock Clever (älskar att många män i den här delen av världen har adjektiv-namn som Clever och Innocent). Den här dagen var helt förlagd till Victoria Falls och eftersom det fortfarande regnade kändes nästan alla andra utomhusaktiviteter än att beskåda vattenfallen uteslutna. Då regnet trots allt inte längre föll i någon större omfattning bestämde vi oss för att chansa på att åka till vattenfallet och fick skjuts av Louis i "Everly" - fordonet som vi skulle tillbringa många timmar av den närmaste dryga veckan i. Everly luktade inte särskilt gott och hade mått bra av en vädring så det var tur att resan var kort denna dag.
Inträdet till naturparken ingick i turen med Nomad Tours men skönt nog ingen guidning så Matilda och jag kunde sköta oss själva och beskåda vattenfallen på egen hand. De flesta turisterna verkade invänta ett slut på det lätta regnet så vi var nästan ensamma i parken som nog kändes lite frodigare än dess motsvarighet på Zambia-sidan. Precis som vid Iguassu-fallen, om än kanske inte lika påtagligt, var det en betydande skillnad att se fallen ifrån andra sidan. Med nya vinklar fick man en ännu bättre förståelse för hur enorma och mäktiga mängderna vatten som faller är.
På en karta hade vi sett att det fanns ett femtontal utsiktspunkter mot fallen att beta av och vi tog oss an dem metodiskt i nummerordning. Allra mäktigast var vyn mot det parti som kallas för Main Fall ungefär halvvägs in på vår tänkta rutt. Någonstans där tilltog också nederbörden. Det var svårt att uppfatta huruvida det var vanligt regn eller vatten ifrån fallen som sköljde över oss men vi gömde oss allt djupare i våra ponchos och det blev snart omöjligt att fotografera i vätan. Regnet började leta sig igenom våra skydd och skapade dessutom en vägg som gjorde att man inte såg särskilt långt. Vi tvingades till sist ge upp och genade tillbaka genom skogen till naturparkens entré där vi kunde torka under tak och jag fick i mig en varm cappuccino.
Om man ska sammanfatta våra Victoriafalls-upplevelser så blir det nog till att ranka upplevelsen ganska jämbördigt med Iguassufallen. Victoriafallen är varken världens bredaste eller längsta fall men brukar ändå sägas vara störst (om man räknar just bredden x längden). Vattenmolnet skapade mycket större bekymmer här än vid Iguassu och dessutom var faciliteterna runt fallen bättre i Sydamerika men samtidigt finns det en aura av äventyr, historia och mystik runt dessa fall som gör dem speciella. Slutledningen får helt enkelt bli att båda dessa naturliga skådespel måste besökas någon gång i livet!
Ifrån fallen promenerade vi till The Lookout Café som Louis hade tipsat oss om. Det visade sig vara en riktig pärla som på allvar utmanade min höjdrädsla. Detta fik är mycket spektakulärt balanserat på klippkanten 120 meter över Zambeziflodens ringlande forsar med läcker utsikt mot den ikoniska Victoria Falls Bridge. För en liten stund övervägde jag faktiskt att våga mig på att betala för att åka linbana hängandes över ravinen men kom klokt nog ganska snart på bättre tankar. Varför ska man skrämma livet av sig på semestern liksom? På fiket träffade vi också våra blivande chilenska reskamrater som började lista vad de förknippade med Sverige; Volvo, IKEA och givetvis Zlatan. Inga överraskningar där inte!
Ifrån Lookout Café tänkte vi gå tillbaka till nationalparken för att få tag i en taxi men en vakt längs stigen tyckte att vi skulle ta hans specialgenväg till fots istället. Mannen ledde oss genom ett skogsparti och bakom ett antal hotell fram till huvudvägen som går genom Victoria Falls och fick ett par dollar för besväret. Han hade besparat oss en taxiresa men kostat oss svettningar. Vi kylde av oss på en supermarket där provianteringen inför morgondagen fixades innan vi gick tillbaka till Rainbow Hotel. Skönt nog var vi nu välkomna att checka in. Så snart allt bagage hade stuvats in på rummet tog vi en eftermiddagslur men var noga med att ställa alarmet för att inte missa en liten specialhöjdpunkt.
När alarmet gick igång en bit in på eftermiddagen bar det riktigt emot att stiga upp men till sist kom vi upp ur sängen och bad personalen i receptionen att fixa en taxi åt oss så vi slapp bli genomsvettiga igen. Utflyktsmålet denna gång var Victoria Falls Hotel. Ingen av oss är jätteintresserad av arkitektur men det finns en del typer av byggnader som faller oss i smaken. En sådan är klassiska gamla koloniala hotell och detta är ett av världens främsta lyxhotell i den stilen. Victoria Falls Hotel färdigställdes redan 1904 och har sedan dess haft många kungligheter och andra betydelsefulla människor som gäster.
Lyckligtvis är även besökare som inte övernattar i denna lyx välkomna att spatsera runt inuti stora delar av hotellet. De långa gångarna med små utställningsrum är som ett museum som andas konst, upptäckarlust och Afrika. I salarna sprider gammaldags soffgrupper och stora tavlor med porträtt- och djurmålningar ett behagligt lugn. En man som satt och klinkade på pianot i den stora salongen bidrog ytterligare till stämningen av flärd, svalka och behag. Hela byggnaden invändigt är en orgie i stilfull tillbakablick åt en tid som aldrig kommer tillbaka men det är för den magiska utsikten ifrån Stanley''s Terrace ut över trädgården man främst kommer minnas hotellet.
Det är svårt att tänka sig en mer läckert belägen uteservering. Ifrån verandan sluttar den perfekt klippta gräsmattan svagt nedåt. Bortom den tronar den ikoniska Victoria Falls Bridge som vi nu snart sett ifrån alla tänkbara väderstreck. Ifrån den täta vegetationen däromkring stiger vattenmolnen ifrån Victoriafallen. Om det är någon plats på denna planet som förtjänar en kopp te så är det här. Under några timmar en bit in på eftermiddagen serveras "High Tea" vilket är ett absolut (om än inte gratis men ändå prisvärt) måste. Tillsammans med eftermiddagste i hotellets specialservis kommer en gigantisk traditionell kakbricka med flera våningar fyllda med diverse läckerbitar att äta sig igenom. Verkligen en riktigt minnesvärd och lyxig fikastund med en utsikt i absolut världsklass!
Vi återvände till Rainbow Hotel i taxi. Trots att dagen, liksom gårdagen, gått i ett ganska stilla tempo kände vi oss lite slitna. Meningen var att vi skulle ut och käka till självkostnadspris med övriga i gruppen kl 19 men när det började närma sig hoppade vi av aktiviteten med planen att gå ut och ta något snabbt och enkelt en timme senare. När vi väl kom loss hade det dock börjat regna igen och vi fick göra det enkelt för oss genom att käka på hotellet. Måltiden ackompanjerades nästan oavbrutet av lokala sång och dansgrupper i färgglada skrudar med varierande kvalitet på sina shower. Ingen av oss är särskilt intresserade av turistanpassade sång- och dansuppvisningar men vi höll god min och lade pliktskyldigt några dollarsedlar som bidrag när så krävdes. Så fort maten var uppäten lämnade vi dock kulturstunden och drog oss tillbaka till rummet för kvällen. Det gällde att njuta av att sova i säng, nu skulle det dröja en hel vecka innan den chansen gavs nästa gång!
<- Tillbaka
